I år är det 50 år sedan den Kubanska revolutionen och det har uppmärksammats i teve och annan media. Silcs projektledare Mae Liz Orrego Rodríguez skriver i tidningen NU:

Fokusera på Kubas framtid

Den sista kommunistiska diktaturen på den amerikanska kontinenten har överlevt exakt ett halvt sekel i år. Regimen har överlevt genom dödsstraff, ständigt förtryck, våld och censur, tvingande av drygt två och en halv miljoner människor i exil, tusentals politiska fångar samt en vass propagandaapparat. Femtio år efter den legendariska och dekadenta kubanska revolutionen är mardrömmen inte över. Dock kan förändringen som vi så gärna och så länge längtat efter vara närmare än vi tror. Och när den väl sätter i gång kan det gå förvånansvärt fort.

Fidel Castro har inte många år kvar att leva, kanske inte ens månader men sorgligt nog är vändpunkten för den kommunistiska republiken Kuba direkt kopplat till förtryckarens död. Med honom borta från bilden kommer den psykologiska barriären som har förlamat så många människor att försvagas och med det kommer systemet att kollapsa. Hans lillebror Raul, okarismatisk och gammal, klarar inte av att leda en trött befolkning som längtar efter bättre tider och inte heller ett ideologilöst och korrumperat parti.

Glasnot och Perestroikan fick en del kubaner att tro att revolutionen kunde ”förbättras” i samband med Sovjets förfall i slutet av 80-talet. Många andra hoppades på och längtade efter en likadan utveckling med frihet och demokrati. Men i stället fick alla kubaner ett annorlunda budskap från el comandante: ”Ön sjunker hellre i havet än att överge marxismen och leninismen”. Och Fidel Castro fick rätt. Kommunismen hade inneburit att landet fungerade som ett stort missköt fängelse fram till 1989 men situationen förvärrades dagligen efter murens fall. Planekonomin sjönk i botten, tusentals kubaner drabbades av optisk neurit, trettio tusental kubaner lämnade landet i bräckliga båtar mot USA och ett antal oorganiserade gatudemonstrationer ägde rum. Dock ledde situationen till att oppositionen växte sig starkare i landet.

Regeringen blev tvungen att implementera ett antal reformer för att stabilisera ekonomin eller snarare sagt balansera misären. Landet öppnade sig för turismen, dollarn fick cirkulera fritt, bönderna fick tillåtelse att sälja vissa råvaror, det skapades joint-ventures mellan regeringen och utländska företag, regeringen tillät ett fåtal medborgare öppna små paladares (restauranger) och den katolska kyrka fick lite större frihet att agera inom ramen för humanitär hjälp, vilket ledde till Påvens besök på Kuba under 1997. Men rädslan för ekonomiska friheter ledde till att de flesta reformer drogs tillbaka i slutet av 90-talet. Dollarn slutade cirkulera under 2004 och antal utländska företag minimerades till multinationella företag som vågade investera på Kuba, med prioritet för metall-, oljeindustrin samt turism. Castro insisterade på att hålla fast vid en politisk och ekonomisk modell som hade misslyckats i hela världen.

Den stalinistiska paranoian ledde ännu en gång till ett brutalt agerande från regimens sida. Under våren 2003 genomförde säkerhetspolisen den farligaste vågen av massarresteringar inom den moderna kubanska historian. De flesta ledare och de främsta aktivisterna inom den kubanska dissidentrörelsen dömdes till långa fängelsestraff under summariska rättegångar. Samma dag som Irakkriget startade slog Castro ner mot oppositionen. Omvärlden uppmärksammade händelserna och därför reserverade sig regimen från att tillämpa dödstraffen ännu än gång. Fortfarande idag sitter de flesta i fängelse, där de lever under omänskliga förhållanden och många kämpar för sina liv.

Gnistan tändes på nytt i februari 2008, då Castro drog sig tillbaka, men lågan blev aldrig tillräckligt stor. För femtio år sedan etablerades polisstaten Kuba parallellt med socialistiska reformer vilket firades i början av året försiktigt och diskret, med rädsla. Befolkningen är oerhört trött på att vänta, men varje dag som går känns som en dag mindre av kommunism och ofrihet. Det är viktigt att nu fokusera på framtiden och på vad som krävs för att rädda landet ifrån kommunismens spår när tiden är inne. Såret är djupt men vi är tvungna att blicka framåt för att kunna ta oss vidare och inte upprepa samma misstag igen. Kuba förtjänar sin frihet, och det snarast möjligt.
Mae Liz Orrego Rodríguez

Silc har länge varit aktiv i den svenska Kubadebatten. Silc förlag har gett ut tre böcker på temat Kuba och politik: “Mörkläggning” av Raùl Rivero, “Kuba sett ur exilen” av Alex Gainza Solenzal samt “Mot kärleken har Fidel inte en chans” av Kajsa Norman. Läs mer om böckerna här, köp dem på nätet i närmaste bokhandel eller låna på bibliotek!